fredag 23 augusti 2019

Gamla hundar

Alla åldras vi olika. Både till kropp, knopp och själ. Hundarna likaså.
Min Walle han har jobbat rätt så hårt med sin kropp. ED 0 och HD C. Egentligen finns det väl inget att säga om den saken. Han har varit otroligt välmusklad hela sitt liv och är fortfarande ok muskelmässigt för sin ålder. Mår fortfarande rätt så bra. Ja kanske inte alla dagar. För ibland har han nog ont men detfinns ju smärtis att ge v.b.
Walle har tränat räddningssök under många år, han har tränat bruksets sök under ungefär lika många år. Det sliter väl en del på kroppen antar jag.
Lite intressant är det ändå med hans HD index. Det är 84. Sigge min egna uppfödning har 110.
Nu kan man ju egentligen inte titta på en enskild individs index. Men det ger ju ändå en hint om att hans kull inte har så högt index i beräkning för parning. Beräknat HD index för den kullen är alltså 91. För Sigges kull är beräknat index 100. Alltså betydligt bättre.
Är det i höfterna Walle har ont när han visar tecken på smärta? Eller är det nån annanstans i kroppen? Hur tänker man i wheatenterrierklubben kring HD index?
Här är ett utdrag ur labbens RAS (Rasspecifik avelsstrategi).

"Vad uttrycker indexet? Indexet uttrycker hundens uppskattade avelsvärde för HD eller ED i förhållande till genomsnittet i rasen, eller mer exakt: i förhållande till rasens referenspopulation. Ofta definieras detta genomsnitt som ett index på 100. Eftersom den genomsnittliga HD-/EDstatusen inte är densamma i olika raser motsvarar ett index på 100 olika HD-/ED-status beroende på ras. Gemensamt är dock att hundar med ett index över 100 förväntas lämna avkommor med bättre HD-/ED-status än genomsnittet i rasen (referenspopulationen) och hundar med ett index under 100 förväntas lämna avkommor med en HD-/ED-status som är sämre än genomsnittet"

Med det har jag inte sagt att HD index behövs i rasen men man kanske ändå på nåt sätt ska titta på det och förstå att det kan var ett utmärkt redskap att använda i sitt avelsarbete när det nu finns för de flesta raser.

I sommar har jag väl varit rätt så lat när det gäller hundarnas dagliga motion. Men dom får iaf alla komma ut på nån lite tur dagligen (dom yngre aktiveras flitigt).
Det som märks på honom att han blivit äldre är att han sover massor. Inte är så sugen på att hänga med när vi ska nånstans, gillar inte längre att åka bil. Kanske blir han stel av att åka i bilburen. Borde kanske skaffa bältessele och låta honom åka i baksätet. Nä för mig känns det inte särskilt säkert. Så han får helt sonika stanna hemma så ofta det går. Av förklarliga själ så är han numera en pensionär. Bitvis väldigt självvalt av honom.
Det som verkligen är hans stora problem är hans skottberördhet. Eller numera kallar vi det skotträdsla. Han är dessutom inte bara rädd utan han får PANIK!!! Ni som vet ni vet. Ni andra som saknar empati i frågan borde själva få prova på att ha en ljudrädd hund. Ja för där är vi nu. Han är rädd för så många ljud. Han får panik när åskan dundrar utanför. Dessutom bor vi så att ljuden från en närliggande skjutbana hörs väldigt väl om vinden ligger på häråt. Ibland önskar jag att han kunde få nedsatt hörsel åtminstone. Eskalerar det ännu mera får man väl fundera på vad man ska göra. Inget värdigt hundliv att leva med en så stark rädsla. Är vi hemma så funkar det ju. Men man måste ju tyvärr jobba. Hunddagis är inte ett alternativ för honom. Det av olika orsaker. Ljuden bl.a.
Stackars Walle. Mattes bästa vän 💖

Walle för nåt år sedan
TIM (Tjong i medaljongen)

Inga kommentarer: