fredag 23 augusti 2019

Gamla hundar

Alla åldras vi olika. Både till kropp, knopp och själ. Hundarna likaså.
Min Walle han har jobbat rätt så hårt med sin kropp. ED 0 och HD C. Egentligen finns det väl inget att säga om den saken. Han har varit otroligt välmusklad hela sitt liv och är fortfarande ok muskelmässigt för sin ålder. Mår fortfarande rätt så bra. Ja kanske inte alla dagar. För ibland har han nog ont men detfinns ju smärtis att ge v.b.
Walle har tränat räddningssök under många år, han har tränat bruksets sök under ungefär lika många år. Det sliter väl en del på kroppen antar jag.
Lite intressant är det ändå med hans HD index. Det är 84. Sigge min egna uppfödning har 110.
Nu kan man ju egentligen inte titta på en enskild individs index. Men det ger ju ändå en hint om att hans kull inte har så högt index i beräkning för parning. Beräknat HD index för den kullen är alltså 91. För Sigges kull är beräknat index 100. Alltså betydligt bättre.
Är det i höfterna Walle har ont när han visar tecken på smärta? Eller är det nån annanstans i kroppen? Hur tänker man i wheatenterrierklubben kring HD index?
Här är ett utdrag ur labbens RAS (Rasspecifik avelsstrategi).

"Vad uttrycker indexet? Indexet uttrycker hundens uppskattade avelsvärde för HD eller ED i förhållande till genomsnittet i rasen, eller mer exakt: i förhållande till rasens referenspopulation. Ofta definieras detta genomsnitt som ett index på 100. Eftersom den genomsnittliga HD-/EDstatusen inte är densamma i olika raser motsvarar ett index på 100 olika HD-/ED-status beroende på ras. Gemensamt är dock att hundar med ett index över 100 förväntas lämna avkommor med bättre HD-/ED-status än genomsnittet i rasen (referenspopulationen) och hundar med ett index under 100 förväntas lämna avkommor med en HD-/ED-status som är sämre än genomsnittet"

Med det har jag inte sagt att HD index behövs i rasen men man kanske ändå på nåt sätt ska titta på det och förstå att det kan var ett utmärkt redskap att använda i sitt avelsarbete när det nu finns för de flesta raser.

I sommar har jag väl varit rätt så lat när det gäller hundarnas dagliga motion. Men dom får iaf alla komma ut på nån lite tur dagligen (dom yngre aktiveras flitigt).
Det som märks på honom att han blivit äldre är att han sover massor. Inte är så sugen på att hänga med när vi ska nånstans, gillar inte längre att åka bil. Kanske blir han stel av att åka i bilburen. Borde kanske skaffa bältessele och låta honom åka i baksätet. Nä för mig känns det inte särskilt säkert. Så han får helt sonika stanna hemma så ofta det går. Av förklarliga själ så är han numera en pensionär. Bitvis väldigt självvalt av honom.
Det som verkligen är hans stora problem är hans skottberördhet. Eller numera kallar vi det skotträdsla. Han är dessutom inte bara rädd utan han får PANIK!!! Ni som vet ni vet. Ni andra som saknar empati i frågan borde själva få prova på att ha en ljudrädd hund. Ja för där är vi nu. Han är rädd för så många ljud. Han får panik när åskan dundrar utanför. Dessutom bor vi så att ljuden från en närliggande skjutbana hörs väldigt väl om vinden ligger på häråt. Ibland önskar jag att han kunde få nedsatt hörsel åtminstone. Eskalerar det ännu mera får man väl fundera på vad man ska göra. Inget värdigt hundliv att leva med en så stark rädsla. Är vi hemma så funkar det ju. Men man måste ju tyvärr jobba. Hunddagis är inte ett alternativ för honom. Det av olika orsaker. Ljuden bl.a.
Stackars Walle. Mattes bästa vän 💖

Walle för nåt år sedan
TIM (Tjong i medaljongen)

tisdag 20 augusti 2019

Funderingar

Just nu cirkulerar det en hel massa funderingar i mitt huvud.
Läser kanske för mycket böcker om hundträning. Det känns ibland som att jag hamnat i nåt slags "snillen spekulerar" mood. Nu menar jag inte att jag är nåt snille och inte heller alla som skriver hundböcker är det. Utan jag känner mig alltså stundtals förvirrad.
Hur tränar man egentligen sin hund på bästa sätt?
Behöver man sätt upp specifika mål för sin träning? Delmål? Slutmål? Sikta mot stjärnorna?
Vilka/vilken metod är bäst för mina hundar?
Så en massa andra frågor också förstås.
Frågorna är många och svaren kanske få?

För det första så känns det som att jag behöver tänka fysträning. Ja alltså nåt extra för Hilda. Hon är ju en väldigt explosiv hund som dessutom har en uthållighet som är få förunnat. En sån hund kanske inte alltid förstår sitt bästa och slutar när den egentligen inte orkar mera? Därför behöver man träna mera fys med henne än med Sigge.
Den gamle hunden Walle han får sin beskärda del han med, promenader är det han gillar bäst just nu. Min älskade trogne kompis börjar bli gammal han.

Så tillbaka till träningen då. Måndagen kommer framöver att vara träningsfri dag för hundarna. För då ska jag träna mig själv lite mera.

Rallyträningen löper på rätt så fint. Vi är inte riktigt startklara i avancerad klass än med iaf på G. Så kanske blir det nån tävling i höst i varje fall. Ska försöka träna 3 skyltar om dagen 3 dagar i veckan.

I jakten kommer jag att träna vidare på sånt som jag vet att vi behöver. Avlämningar är en sån sak. Träna med vilt och stoppsignal är också sånt vi behöver träna vidare på. Så den förbaskade jaktfoten förstås. Så markeringar. Va fan tar det aldrig slut?
Men nu har jag iaf en plan för träningen. Det ska bli väldigt intressant att se hur vi lyckas med den 😉

Bra redskap för markeringsträning.
En för korta kast och en för långa.

Ja numera tränar jag för att utvecklas tillsammans med mina hundar och kanske blir det framöver nåt prov och nån tävling. Livet är iaf gött att leva🌻
Till helgen är det iaf det efterlängtade jaktlägret hos Hildas uppfödare.

Ses och hörs/C