onsdag 29 juni 2016

Funderingar

Funderar vidare. Att Sigges små funderingar på okända karlar skulle få honom att bryta ett viltspår finns faktiskt inte på världskartan! Spåret är så mycket värt för den hunden så det kan jag direkt utesluta. Han gick ju spåret hos den domaren som han var skeptisk mot. Så varför skulle han då inte gå spåret hos den som han visade att han efter en stund visade så klart och tydligt att han var ok?

Varför tog han spårupptaget i rutan så jäkla snyggt, varför spårade han ca 70 m med ett verkligt intresse och riktigt bra? Varför STANNADE han och vägrade gå en endaste meter till? Varför fullkomligt sprang han tillbaka till bilen med mig i släptåg?

Den enda förklaringen som jag kan komma på så här i efterhand när jag analyserat hundens beteende i MÅÅÅÅNNNGGGAAAA timmar är att:
det var rovdjur som gått där nyligen. Troligtvis björn med det kan ju finnas nån ensamvarg i området också? För nåt etablerat vargrevir finns det ju inte där.


Bild från nätet


Får väl testa av med att ta med en för Sigge okänd karl i släptåg på ett spår de närmaste veckorna. Går det bra så är det väl bara att boka ett nytt spårprov. Tilläggas kan väl att den andra hunden som också gick prov denna kväll. Vindade mycket i sitt spår. Så nåt vilt var det ju där i varje fall.

Igår kväll så tog jag med mig Walle och Hilda för lite lydnadsträning.
Vi for till Ullsäter och fotbollsplanerna, alltid bra att träna med massa störningar. Matcher pågick på flera planer.

Först ut var Hilda som till en början bara fick "vara", alltså passivitetsträning. Den hunden kan faktiskt vara passiv överallt och trots att det pågår en hel del aktiviteter runt omkring henne.
Efter passiviteten vill vi ju knäppa på on-knappen. Se den funkar den med. Lite träning på fotposition och det som ska bli linförighet/fritt följ. Belöning först med godis sen med lek. Hon börjar få ett riktigt bra grepp i vår kamplek och hon återvänder till mig efter att ha vunnit leksaken. Framgång. Att vara med matte och leka trots att barnen på fotbolls plan springer runt, skriker och jagar en boll. Det tycker jag är bra gjort av en 5 månaders valp. Vi nöter också vidare på grunder så som sitt, ligg osv. Det går framåt minsann.

Wallemannen var på ett riktigt busigt humör denna kväll. Länge sen han tycket att det var så skoj att träna. Tror både han och jag fick en kick efter att vi varit hos Emelie och tränat förra veckan. Tänk vad en bestämd matte kan göra underverk.
Vi tränade vidare på linförigheten där vi måste ha bättre poäng än vi fått tidigare. Han släpper lite i ffa hö halt. Så nästa pass kommer att inrikta sig på högerhalter.
Så körde vi inkallning där jag tror han går för en 10 p. Framförgåendet supersnyggt, men kan bli bättre.
Sen så busade vi en hel del den här kvällen. Bäst att passa på när han är på bushumör. Älskade Prinsen min.

En härlig kväll. Solsken, duktiga hundar och en fin vän. Kan knappast bli bättre.
Jo nu längtar vi till sökskogen!

tisdag 28 juni 2016

Jäkla skit!

Men hur man kan ställa till det för sin hund.......
När vi gick vårt anlagsprov i viltspår såg jag tydligt att Sigge var rädd för mannen som dömde oss. Trots det spårade han ju fint och vi fick ett godkänt resultat. I det läget bestämde jag mig för att aldrig nånsin gå ett spårprov till för den domaren. Med hänsyn till mina hundar förstås. 
Tre veckor senare är jag ändå där och går ett öppenklass prov med ett första pris. Fast med den spårningen Sigge gjorde då så var det nog en stor portion tur att vi fick det priset.
Han visade även då en rädsla för "gubben". 
Sigge har på senare tid visat att han tycker att karlar med hög röst, som är "yviga" i både tal och rörelser är lite läskiga. Varför vet jag inte riktigt?? Mig veterligen ingen som skrämt honom?!

Igår var jag och en kompis till Hassela för att gå vårt andra öppenklassprov i viltspår. För Nora och hennes förare gick det galant. GRATTIS! 
Men för mig och Sigge gick det käpprätt åt helvete!!!
Visade direkt att han var skeptisk mot mannen som skulle döma oss. En trevlig karl, mjuk fin och behaglig med hundarna. Så efter en liten stund så verkade det som att Sigge tyckte det var ok.
Så då var det dags att köra igång då.
Han fixade spårupptaget finfint. Spårade riktigt bra i ca 70-80 m. Sen gick det käpprätt åt helevete! Där ville han bara tillbaka till bilen. Men vad sjutton är det som felas tänkte både domaren och jag. 
Kanske vilt som störde möjligtvis en björn då eftersom han blev så feg helt plötsligt.
Satte in Sigge i bilen och väntade till min kompis gått sitt spår sen skulle vi få ett nytt försök. Men se då tog han inte ens upp spåret. Totalt borta var han Siggepojken. Så jag bestämde mig för att bryta. Domaren och jag satte oss ner där i skogen och tog en riktig funderare. Kom fram till samma slutsats, NOSKVALSTER. Walle har ju precis haft det så då har nog Sigge också fått dessa småjävlar i sin nos? Eller? Jo så är det nog. 
Med den slutsatsen åkte jag hemåt. Visst besviken såklart men jag hade ju en rimlig förklaring till att hunden inte gick spåret som han brukar. 
När vi gick förra vecka i Alfta så funkade det ju trots att han var skeptisk till domaren så det kunde det ju inte vara som felades denna måndagskväll i Hasselaskogen? Eller? Nä då, åkte hem stupsäker på att det är noskvalster i han lilla svarta nos :)

En sak ska jag iaf säga, den domaren var en helt fantastisk person som delade med sig av en massa bra tips till oss.

I morse när jag vaknade kände jag mig dock väldigt osäker på det där med noskvalster. Sagt och gjort. Drog till skogs för att checka av den där nosen innan vi uppsöker veterinären för att få recept på Stronghold mot noskvalster.
La ett 300 m spår med bara klöv, alltså ett lite svårare spår eftersom vi skippade blodet. Kan då med facit i hand säga att den hunden har inga som helst kvalster i sin nos! Skönt eller nä det vette sjutton. 

Sigge i spårslutet

Det hade säkert varit lättare att bli av med dom än den rädsla för främmande karlar som han dragit på sig. Hur fan kunde jag vara så dum att jag gick ett prov för den domaren förra veckan som han ju faktiskt visat stor rädsla för. Ja nu verkar det som att främmande karlar överhuvudtaget är läskiga!! Fan fan fan. Nu har man lite att jobba med kan man ju förstå. Så himla onödigt av mig..... att gå ett prov för den domaren. Jag hade ju bestämt mig för att inte göra det.
Nu får jag väl leta upp en massa främmande karlar att ta med i skogen. Hahaha! 
Ja vi får jobba vidare för att komma till nån lösning på det problemet. Annars blir det till att boka prov hos en kvinnlig domare då.
Vi får se hur det går med årets satta mål som är ett svenskt viltspårchampionat. Dessutom hade vi tänkt oss att vara med i Wheatenklubbens klubbmästerskap i viltspår i september. Ja det får väl bli nästa år då!

Med i skogen idag var också Gandalf och Hilda. Gandalf 12 år visade var skåpet ska stå. Spårade som den Kung han är, Så duktig. Ingen ringning i vinklarna utan tog de båda så himla fint. Han var så himla nöjd då han hittade sin klöv. Still going strong, Kungarnas Kung!

Gandalf spårkungen
Lilla Hilda hon fick ett personspår på 200 m. Måste öka på både spårlängd antal vinklar och liggetid till den damen. Jag har ju haft lite svårt att hitta nån bra belöning till henne i spårslutet så idag provar jag med älgklöv. 200 m personspår med en vinkel vid ca 100 m. Det gick riktigt bra för henne i spåret idag. Fixade vinkeln efter lite ringande. Blev supernöjd med klöven i spårslutet. Det känns som att vi med det spårslutet ökade på motivationen för spårandet ytterligare (behövs det?).

Fina duktiga Hilda


Efter avslutat spår testade jag att kasta nån dummie åt henne. Villigt som sjutton springer hon ut och hämtar. Levererar dock sämre, släpper en bit innan hon är hos mig. Fast vi har ju inte tränat på hålla fast och överlämna. Dags att ta tag i baklängeskedjandet i apporteringen.

Den hunden utvecklas i af i rasande takt mot våra mål. 

Som ni förstår så är jag förbaskat missnöjd med mitt beslut förra veckan. Beslutet att gå ett spårprov för domaren han tidigare visat rädsla för. Att det satt sig så hårt att rädslan var starkare än intresset för spåret känns ju si så där. Ja vi får väl nöta på med lite främmande karlar i spåret så får vi se hur det går framöver. Tur i oturen var väl att han i varje fall inte blev skotträdd där i Alftaskogen förra veckan.

Ja då tränar vi vidare. Vore väl sjutton om vi inte ska få till det. 

onsdag 22 juni 2016

Semester ja!??

Men vad sjutton. Det går ju inte ta semester från bloggen då det händer så himla mycket skoj på hundfronten.

Sigge har fått gå viltspårprov igen, i måndags. Denna gång i öppenklass och i Alfta för domare Ingvar Blom. Det resulterade i ett förstapris och jag är ännu en gång så stolt uppfödare till denna fina, duktiga och trevliga hund. Vi har iaf kommit ett steg närmare målet som vi har denna sommar.

Sigge och jag efter genomfört spår.
Foto: Lars Brungs

Igår tog jag med mig Walle och Hilda och for till Emelie på Bruksviljans för en privatlektion i lydnad. Walle fick 40 minuter av den bokade timmen och Hilda fick 20. Rätt lagom tid för de båda. Tilläggas kan väl att ingen av dom var särskilt trötta på vägen hem.

Vad tränade vi på då?

Walle fick nöta vidare på krypet. Det tar sig sa mordbrännanren. Men det går så sakteliga framåt med det momentet. Massor med HJÄLPER att banta bort. Men nu har vi en plan hur vi ska gå vidare. Så kul att träna för instruktörer som har många olika idéer om hur man kommer vidare då man liksom kört fast. Det pysslade vi de första 20 minuterna. Jo vi behöver träna lite på omvänt lockande också. för att kunna använda oss av det i det här momentet. Kul med lite ny input!

Dags för lilla Hilda då. Som förresten inte är så liten längre. Där ville jag få lite hjälp med belöningar. Ja inte för att hon är svår att belöna utan för att hon är lite för het på godis som faktiskt är hennes bästa belöning. Jo då går att få en labbe att låta bli "godishanden", hahaha ;)
Vi fortsatte med belöningsträning. Lek då. Hon är ju inte så där super duper bra på kampen. Så den jobbar vi på med. Bra tips fick vi om hur jag ska få henne till en riktigt bra kamphund. Tar hon i så får hon vinna, annars kanske jag vinner den och den försvinner. Se då gick det helt plötsligt attfå ett riktigt bra grepp om leksaken.
Vi nötte lite fotposition samt började på med fotgåendet. Spännande att höra att E tror att vi snabbt kommer att ha ett snyggt fritt följ. Man blir så glad när man får höra att man har en duktig hund och att man som hundtränare också gör/tänker rätt.
Så började vi också träna det som ska bli apportering, alltså med en apportbock. Modell mindre då förstås. Det här hade vi aldrig testat förr. Jag har ju bara hållit på med andra föremål att apportera. Efter lite krångel då hon inte riktigt förstod vad som förväntades av henne och hur hon skulle gripa så gick det riktigt bra. Det lossnade riktigt bra för henne. Fint grepp, inget tugg, full fart mot matte. Ja sen var det ju det där med att släppa på belöningsordet då. Kanske måste vi ha en bättre leksak. Får forska lite i det. Eller så fattade hon inte riktigt hur jag tänkte. Men det kommer nog det med.
Den här hunden är rätt så fantastisk hon.
Jo just ja vi tränade ett par inkallningar också. Vilken jäkla fart. Hon hann ju inte bromsa precis.

Pass nr 2 för Walle så nötte vi på med fria följet. Totalt ofokuserad hund till en början. Trodde nog att vi var på nån slags promenad där på lydnadsplanen. Lika bra att skratta åt eländet. Nä men efter ett par korrigeringar så var han helt plötsligt med på banan igen. Då gick det dessutom riktigt bra, ja då gick också svansen på honom hela tiden. Duktiga Walle. Vi kanske håller på att hitta tillbaka till vårt fina samarbete. Hoppas hoppas.
Så hade vi bestämt att vi skulle avsluta med lite skotträning. Gick väl si så där. Både bra och dåligt.
Berörd både ja och nej. På nära håll ja, längre ifrån nej. Iaf ingen kvarvarande rädsla.
Bara för att hunden är skottfast på MH och inträdesprov i räddning (i hans fall) så innebär inte det att man är skottfast hela livet.
Men med lite träningstips i ryggsäcken så tränar vi vidare på hemmaplan.

Så himla kul att åka och träna på dessa privatlektioner för fantastiska instruktörer. Så glad att vi har två riktiga proffs så här på hemmaplan.
Har tagit beslutet att lägga mina kurspengar på kvalitet istället för kvantitet.


BTW så har jag fotat lite på Sigge och Hilda. dom två har verkligen skoj dom.





























måndag 20 juni 2016

Tre veckor

Tre veckor har det gått sen senast. Walle har fått ordning på sin nos sen noskvalstren slog till. Vi har söktränat med blandade resultat.

Förra förra helgen gick han fin fint.

Förra  helgen lite sämre kan man säga.
Det började finfint på den söndagens sökträning. Eller? Jo då hunden skötte sig finfint. Första, andra och tredje skicket gick han riktigt bra! På det fjärde började han vackla en hel del. Fick skicka om många gånger.... Men den fina med hela kråksången är att han aldrig ger upp. Skick efter skick. Till slut så fick han napp. Sen blev det ett par tomslag på vilka han gick ut riktigt fint. Sist skicket med figge så gjorde han samma sak igen. Gick ut men inte ända ut i rutan. Skickade om MÅNGA gånger. Men till slut så kom en vaken (en av dom få den här helgen) sökkompis på en genial lösning. Koppla upp hunden gå med ut och låt honom få vittring. Ja men att jag inte kom på det själv då. Då ser ni, då gick det galant sen.
Slut hund och ännu mera slut matte. Det var ju ingen lätt ruta precis denna söndag. Rätt så kuperat kan man säga.

Att alla hundar oavsett ras har olika förutsättningar är väl rätt så självklart. Att kunna se ALLAS fördelar men även nackdelar är en konst. Att se sin egna hunds fel och brister kanske är lätt men att erkänna dom är svårare. Det ska Gudarna veta.
Min Walle är en terrier men kanske inte är som en terrier brukar vara. Han är eftertänksam i det han gör. Han söker fint och noggrant. Han är aldrig nånsin på en figge. Han har fått 10-10 på söktävling. Alltså högsta betyg. Om vi ska tävla nåt mera? Ja det får vi allt se.

Nu till den senaste träningen igår. Se nu börjar jag känna igen min fina prins Walle. Den här söndagen gjorde han riktigt fina sökslag, fina raka skick ända ut i kanten (ca 70 m). Så bra att träna på rutor som är djupare än 50 m. Då får ju hunden ett muskelminne på det djupet och på tävling är det ju "bara" 50 m. Då säger det sig ju självt att träna på djupare rutor är en stor fördel. Fast för vår del ligger tävling lite långt borta just nu. Min kropp och knopp är nämligen inte på topp precis :(
Hunden har just nu kass skogslydnad fast rätt bra lydnad i lydnadsmomenten som ingår i lägre klass.

Ja men söket gick ju i varje fall riktigt bra. Alla figgar hittade. Två helt dolda, en i ett tält en annan i en kompostkoja och resten under nät. Nästa helg måste jag komma ihåg att att ha ett par öppna figgar också. Nåt som lätt glöms bort i ivern att klara dolda figgar. Walle är ju grundtränad på dolda figgar så det är ju inte ett problem för honom.

Jag kan iaf skatta mig lycklig som tränar i ett sånt superbra sökgäng. Träning så gott som varje helg året om. 

Sigge tränas vidare i spårandet och det med blandade resultat. Ibland så går det upp och ibland så går det ner. Han är ju så ung och att pressa unga hundar till resultat ligger liksom inte i min natur. Hunden ska vara som bäst från 5-års ålder och uppåt så vi skyndar långsamt.
Har med hjälp av en spår- och jaktkunnig träningskompis "löst" hans "problem" i spårskogen. Spåren är helt enkelt för lätta. Så vi provade en svårare variant. La spår med bara klöv utan blod. Lång liggetid. Se då gick det bättre. Nästa spår blir nog personspår med lång liggetid och med klöv i slutet.
Så får vi se hur vi går vidare med viltspårandet efter det.

Tänkte iaf att jag skulle rapportera in hans anlagsprov t wheatenklubben. Men se då hittar jag inte medlemsbeviset. Suck. Får efterforska om  man kan gå in och skriva ut ett nytt precis som man kan på SBK!!

Nu tror jag att bloggen tar lite sommarsemester trots att jag har rätt långt kvar till min egna semester. Ha en bra sommar!!