onsdag 16 mars 2016

Varför?

Den förföljer mig. Dag som natt, en ständig följeslagare. Nån som man inte alls vill ha i bakhasorna.
Sjukdomshelvetet!!!!
Numera räknar jag tiden före och efter att jag fick min diagnos.
Jag vet att livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Helvetes jävla skit.
Jag sover dåligt, jag har massor med ångest.
Varför? Ja varför frågar sig nog alla som drabbats av svår sjukdom.
När ska livet återvända? När ska man få känna sig pigg? Denna förbannade trötthet tar snart ner mig till avgrunden.
Jag vet att jag måste kämpa emot. Trotsa hela skiten. Men vissa dagar går det bara inte.

Men livet går vidare och jag har BESTÄMT mig för att försöka uppfylla mina drömmar. Bestämt mig för att bli pigg.
Livet är för kort för att längta och drömma efter nåt man verkligen vill!

Ja nu ser det ju ut som det gör! Jag söker det jag vill ha och jag vet verkligen vad jag vill ha. Har lagt ut lite krokar och får hoppas att det nappar nånstans.

Nu till nåt annat.
Hundarna!
Det är ju dom som verkligen håller mig uppe. Som gör att jag går ut varje dag. Som får mig att komma på andra tankar. Som får mig att orka vara aktiv. Som får mig att vilja utvecklas som hundtränare. Älskar mitt hundliv.

Jag tränar ju rätt så aktivt med Walle och Sigge.  Vi har nött lydnad ett par gånger/vecka i totohallen. Nu är mattorna utplockade och hallen städad för travet börjar ju till helgen. Här blir det ett litet glapp. Planen på klubben är än så länge fylld av snö. Dessutom pågår det ett grävjobb där. Så jag antar att där kommer det att var typ lervälling om nån vecka. Surt. Medans vi väntar får vi väl träna runt omkring i stan på lite olika parkeringar. Det går ju det med.
Sök kör vi i snöiga skogen. Till Sigge blir det nåt hårt spår emellanåt.
Men snart så blir det barmark i skogen. Då blir det sök och spår på "riktigt".


Dom andra två är ju pensionärer och har det mest bara bra. Visst Loppan har ju inte pensionsåldern inne än. Men hon gillar ju det här livet hon. Fast hon ligger ju inte bara på sofflocket hon heller.

Den gamle mannen håller på att bli rätt så skröpplig, ja iaf vissa dagar. Ibland skuttar han omkring som en unghund. Fast de gångerna blir det mer och mer sällan av. Han fyller ju 12 år om nån vecka och det är ju en rätt ansenlig ålder för en hund. Jag hoppas ju få ha honom kvar ett tag till. Så håll en tumme att han får fortsätta att vara skapligt pigg.

Nu siktar jag in mig på att utveckla mitt intresse för retriever, apportering, dummies och jaktprov. Hoppas bara att jag så småningom får tag i den där vovven jag också längtar efter.

Idag fick jag iaf en bra start på dagen. Signes matte har varit och röntgat hennes höfter. Resultatet var lysande! :) Grattis!!! :)



Inga kommentarer: