måndag 23 november 2015

Så nära

Efter gårdagens sökpass är jag så nära att ge upp mina mål.
Eller söket överhuvudtaget. Varför? Enkelt. Inte för att hunden är kass för han är verkligen superduktig. Fast idag hade han inte sin bästa dag. Utan för att JAG helt enkelt inte orkar mera just nu! Orken finns ju inte i min kropp.
Sen undrar jag ju, när ska den komma tillbaka, kommer den överhuvudtaget tillbaka? När försvinner nervsmärtan i fötterna? Nu? Om ett halvår? Om tre år eller aldrig?
Kommer jag överhuvudtaget att må bättre?
Nu när jag egentligen känner mig bättre så förstår jag också hur trött och slut jag egentligen varit och ÄR!
Efter dagens sökträning i en tuffare ruta än vanligt så värker fötterna värre än nånsin. Så därför funderar jag nu faktiskt helt allvarligt på att lägga ner det här med söket och brukset.
Så i framtiden så kanske mina hundar får bli rena sällskapshundar. Det kommer iaf att visa sig inom den närmaste framtiden. Blir inte fötterna bättre och kommer min ork inte tillbaka inom en rimlig tid då ger jag upp det här. Det roligaste som finns, sökträning. Så ledsamt men jag måste verkligen inse fakta!
Att inte känna sig tillräcklig när man ska figga åt de andra hundarna är också ett problem. Ja iaf för mig. Mina träningskompisar är UNDERBARA och jag har verkligen dom att tacka för att jag kunnat träna min fina Walle under hela min jävliga behandlingstid!

Älskade sökhunden min
Ja så här går mina tankar just nu. Sen får vi se hur jag gör. Inga beslut är tagna. Men jag är trött, min kropp är trött. Min hjärna är trött. Tror att hjärnan efter en sån sjukdom och behandling går att jämföra med utbrändhet för den orkar inte heller.
Hur som helst så är livet just nu rätt så tufft. Så ta hand om varandra lev inte i det förgångna, lev inte i framtiden. lev här och nu. Kom ihåg att dagen idag det är den som är själva livet. Kram.

Inga kommentarer: