fredag 30 januari 2015

Livet går vidare

En vecka. En vecka som känns som flera månader. Tänk vad konstigt det kan bli. Livet går vidare. Trots allt. Saknaden är ENORM.

Men mitt i all sorg så dyker de upp. IDIOTERNA och de NYFIKNA!!!
De som tror sig veta och kunna allt om rasen, de som inte tror på mitt ord, de som styr och ställer och tror sig veta allt om alla sjukdomar. Hmm, kanske har de haft hundar med EP de med?
De som tror att man ska söka en specialist för att förmodligen få samma svar och samma diagnos som hos min veterinär. Vad skulle en specialist kunna gjort?
Vi vet (och det räcker) att vår hund hade epilepsi av en sort som kallas primär. Eftersom vi inte kunnat finna nån annan orsak till hennes kramper. Ja inte med de undersökningar vi låtit göra!
Här kan ni läsa hur man ställer diagnosen.
Att jag dessutom som sjuksköterska är van att beskriva tillstånd och rapportera dessa till läkare gjorde det hela så mycket lättare för vår veterinär. Tex att anfallen var av en sort som heter grand mal, hur de startade, hur länge de varade (tidsbegrepp är inte lätt men jag är van det från mitt jobb och det är en stor hjälp när nån blir sjuk) och att hunden blev postiktal ( ett tillstånd som uppträder efter ett ep anfall med tex förvirring). De flesta hundar får dessutom sina första anfall mellan 1 och 5 års ålder och epilepsi är en sjukdom som är mera utbredd bland de renrasiga hundarna enligt de senaste rapporterna. Om primär ep är ärftlig vet man inte riktigt men det tyder på det eftersom det hos drabbade raser förekommer i vissa linjer mer än i andra!

Vi valde av etiska skäl att inte gå vidare. Medicinen hjälpte inte på det sätt som den förväntades göra, biverkningarna blev för svåra. Därför tog vi det svåra beslutet som vi gjorde.
Ja kommer att skicka in papper med diagnoskod till avelsrådet. Det anmärkningsvärda i hela den kråksången är att man i ett avelsråd inte vet vad diagnoskoder är!!!
Ja men de lär kanske de med!

Ja som hundägare/uppfödare har ingen som helst skyldighet att lämna ut min hunds journal till någon annan än mitt försäkringsbolag. Jag hade gärna delat med mig till andra också men väljer efter olika omständigheter att inte göra det. Förresten så väntar jag fortfarande själv på några papper som har med det hela att göra. Men de syns inte till..... Förvånande?? Näpp!

Att hitta lust för att träna hund ja det är svårt i nuläget. Skulle behöva nån som drog iväg med mig!
Men idag så ska jag iaf försöka ta mig iväg med Walle och Sigge en sväng. Hilding ska få vara hos bästa hundvakten, Moster G! Då kommer i varje fall han att vara trött ikväll!
Sen så söker dom ju fortfarande nya egna hem!
Dom kommer inte att säljas till nån som ska jaga då de inte har de kvaliteterna.
Hilding skulle bli en fantastisk lydnads, rally eller agilityhund. Ja med rätt träning alltså.
Sigge lämpar sig nog riktigt bra för brukset då han har en fantastisk nos och han vet hur man använder den.
Båda passar givetvis som rena sällskapshundar också. Men kommer isf att säljas till familjer med en aktiv fritid.

PS När ni kommenterar så kommer jag att granska kommentarerna innan de publiceras.

Trevlig helg!



söndag 25 januari 2015

Den svåraste dagen

Inte trodde man väl när hon fick sitt första EP anfall natten mot julafton att det skulle bli så här. Yris finns inte mer. Min fina mjuka älskade Yra Pyra är borta. Jag kommer aldrig nånsin mer att få borra ner mitt ansikte i hennes mjuka päls. Aldrig mera känna hennes kramar. För hon kunde verkligen kramas hon. Hon visste vad vänskap var den tjejen. Snäll och vänlig mot alla, människor som djur. Den finaste fostermamman som fanns.

Hon blev sjuk. Fick epilepsi. Den första medicinen hjälpte inte mot hennes kramper. Den andra gav biverkningar som gjorde att hon inte kunde ta den medicinen mera. Vi ville minnas henne som den fina, pigga, glada hund som hon var innan. Sen har jag ju lovat dem alla att de inte ska behöva må dåligt. Jag har ett stort ansvar mot mina djur. Så därför valde vi att avsluta nu. Så kom den då den svåraste dagen. Att min yngsta hund skulle behöva lämna oss först känns så tungt!
Att skriva det här känns så jäkla jobbigt men också nåt jag vill göra. Jag vet  det är flera som följer min blogg och undrar.

Vi gjorde dagen till en dag för henne. Hon fick göra saker tillsammans med oss och Kungen. Hennes bästa vän. Springa lös på bästa stranden. Magiska stunder för oss. Fina stunder att minnas. En vacker dag ska jag skriva ihop hennes historia. Ta fram de bästa bilderna. Men inte i detta inlägg. Här kommer några bilder från stranden. Havet var magiskt denna dag. Hon kände nog en slags skräckblandad förtjusning för de stora vågorna.
Älskade hund. Jag vet att vi kommer att ses. Jag vet bara inte när. Vila i frid!
























Den svåraste dagen. Ta hand om varandra. Planera inte så mycket utan gör det som faller er in. Lev här och NU! 
Kramar!

fredag 16 januari 2015

Inte en chans!

Vad händer nu?
Yris har bytt medicin och ännu inga nya anfall. Tack och lov. Men hon lite(läs mycket) påverkad av medicinen. Hon låter en hel del i bilen vilket gör det rätt jobbigt att ha henne med. Hon vinglar som ett fyllo. Det är ingen trevlig syn att se. Jo visst det kan rätta till sig när hon ätit medicinen ett par veckor. Men det vet vi inte. Hon har också förändrats lite i sitt temperament. Har dessutom blivit värsta hussegrisen.

Många frågor snurrar i mitt huvud. Kommer hon att förbli anfallsfri på medicinen? Fixar hon träning? Tänk om hon får ett anfall när man lämnar henne i bilen efter träning. Det blir ju en hel del i bilen när man tränar sök tex. Kan/törs man lämna hundarna ensamma hemma några timmar? Många funderingar passerar min skalle.
Ja verkligen baksidan med hundägandet. Men en sak har jag lovat mina hundar. Ingen kommer aldrig nånsin att behöva lida. Att ha sjuka hundar som lider kvar det är så förbannat egoistiskt och oetiskt. så det så!

Allt som har med den här sjukdomen att göra har gjort mig så ledsen, arg och besviken. Människor har verkligen visat sig från sina rätta sidor. En del ljuger och hittar på. Verkar vara mera rädda om sitt eget rykte än nåt annat. Andra ränner som några skvallerbyttor. Ställer man frågor får man så korkade svar så man undrar om en del verkligen är riktigt friska? Inlägg på hemsidor försvinner. Fast det finns ju nåt som heter skärmdumpar!
Ja tänk va det kan hända mycket på bara några veckor.
Nu struntar jag i alla vad att vara trevlig och till lags. Inte en chans att jag kommer att vara trevlig och tillmötesgående mot folk som inte kan vara det tillbaka!







onsdag 14 januari 2015

En kort uppdatering

En lite uppdatering då!
Yris har börjat med ny medicin. Om nån dag får vi se om den hjälper. En stor oro är det just nu. Med en hund som har EP så blir hundlivet lite eller mycket annorlunda kan man säga. en del hundar lever ett gott liv och är anfallsfria. Andra får anfall trots medicinering. En del får anfall efter en tid trots att de varit anfallsfria under en tid. Man kan tillvänjas på medicinen. Hur vet man hur det blir för sin hund? Det vet man inte. Svårt blir det i vardagen. Törs man lämna henne ensam de få timmar som behövs för att man ska kunna sköta sin vardag. Tänk om hon får ett status epilepticus (ett anfall som vara mer än 30 min och ger ofta hjärnskador) anfall när vi är på jobbet? Frågorna är många svaren få!

Eftersom vi inte hittat nån orsak till hennes anfall så betraktas hennes ep som med diagnos heter epileptiforma kramper som primär (tidigare idiopatisk). Det betyder att hon har en variant som inte kommer av nån annan sjukdom. Den kan vara ärftlig. Eftersom en halvbror till henne också fått ep så kan man undra?
Fick dessutom en förfrågan om jag lämnade mina hundar lösa utan tillsyn. på gården , ja det kan hända. Det hen insinuerade på var att hon hade slagit huvudet och fått ep därför. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Har pratat med kunnig vet. det behövs ett KRAFTIG våld mot huvudet som typ bilolycka för att det ska ge ep. Ja iaf att hunden får en kraftig hjärnskakning eller en hjärnblödning.
Min vet är helt oförstående vad det gäller ifrågasättandet av diagnos. Jag med för den delen. Vad skulle jag tjäna på det här? Inte en spänn i varje fall.För på försäkringen får man inte ut ett ÖRE!
Sen att jämföra mina barn med mina hundar är väl nåt man kan fundera när människor gör. För mig är en hund ett djur och mina barn människor. För mig är skillnaden total! Hoppas för guds skull att hen är vegetarian ;)

Vad det gäller avel så rättar jag mig också efter vad rasklubbar som har problem i sina raser med ep anser om hur hundar med ep ska användas i avel.  De har ju erfarenhet. Vilket vi inte har i vår ras. Vilket ju är superbra!
Alltså att inte avla på hund med ep blir det för mig. Att inte avla vidare på föräldrar, hel och halvsyskon till den drabbade hunden är ju upp till andra!

Nu till grabbarna då. Jo då dom är fortfarande kvar här hemma. Sötkillarna <3 p="">Här är några dagsfärska bilder.















Älskar verkligen dom här grabbarna Så olika men ändå så lika.






Med de här vintriga bilderna önskar jag er en trevlig resten av veckan!

måndag 12 januari 2015

Skit också!

Slutet på 2104 och starten på 2015 har varit väldigt omtumlande.
De två killarna är fortfarande osålda. Men nu har det iaf dykt upp en intresserad valpköpare. Sen får vi se! Jag skulle ju så gärna vilja träffa hen innan vi bestämmer nåt. Vid det här laget har jag ju hunnit bli rätt fäst vid småkillarna...... Suck dom är ju bara för härliga, båda två. Hoppas dom båda hittar aktiva hem snart.
Kanske ska förklara vad jag menar med aktiva hem? Med det menar jag inte ett hem där det nödvändigtvis hålls på med en massa hundsporter. Fast det vore väl bäst förstås. Nä med ett aktivt hem så menar jag ett hem där man är aktiva med mer än koppelpromenader runt kvarteret. En flock där man gör saker. Tycker om att vara ute i skog och mark. Friluftsliv ni vet. Fast det allra viktigaste är nog ändå att min magkänsla är bra!

Nu till andra tråkigare saker. Yris och hennes epilepsi.
Natten mot julafton så fick hon sitt första anfall. Ett grand mal. Det betyder ett stort anfall, ett anfall med generella kramper. Efter det så följde flera. Tre anfall sen blev det äntligen vardag och vi kunde boka in ett veterinärbesök.
Anamnes i vanlig ordning, ja just anamnesen är ett viktig verktyg i en EP utredning. Kroppsundersökning med askultation (lyssna) på hjärta och lungor. Inget som är onormalt. Ett batteri med blodprover. Njur-och leverprover, infektionsprover och blodstatus (visar blodbilden med bl. blodvärde, vita blodkroppar mm). Så skönt med en klinik där de har eget lab så man få svar på proverna direkt. Eller ja i alla fall inom en timme. All prover helt normala. Det enda avvikande var väl en lite extern öroninflammation (som vi också sökte för vid samma tillfälle), dock inte med nån växt av svampar. Men vi fick i varje fall behandling och örat ser idag fint ut.
Tillsammans med vår veterinär så bestämde vi att inte börja med nån underhållsbehandling än. Så det som hon skrev ut var Stesolid som är kramplösande.
Så långt kändes väl allt under kontroll. Ringde hennes uppfödare och berättade HELA händelseförloppet från första krampen till vet besök och planering.

Sen började bakslagen efter varandra. Ett nytt anfall redan samma kväll. Skit också. Ny kontakt med vet nästkommande vardag. Beslut om underhållsbehandling. Krampfri och inga biverkningar första veckan. Sen kom bakslaget. Efter en promenad på ca 5 km på fm så kom anfallet på em. Det värsta hittills, ja iaf av de anfall vi sett. Hon kan ju haft flera som vi inte upptäckt. Fast det tänker jag inte spekulera i!
Så i morse tidig vid 05:30 tiden. Vakthunden Loppan larmade från nedervåningen. Snabbt ner, jo då ett grand mal anfall igen. Jag tror att jag gråter. Det här vill jag verkligen inte. Många anfall sedan det första som kom natten mot julafton.
Så idag blir det ny veterinär kontakt.

Yris har fått diagnosen epileptiforma kramper. I hennes fall så var det löpet som hon precis kommit in i som utlöste anfallet. Det är en vanlig orsak. Hon bröt också där sitt löp vilket ju också är vanligt i det läget.

Till rena fakta då.  I en EP utredning så tas det initialt ett batteri med blodprover för att utesluta andra sjukdomar, då sjukdomar ffa i lever och njurar. Det görs en vanlig kroppsundersökning. Härifrån finns ingen anledning att gå vidare för vår del. Provsvar och anamnes ger tillräckligt mycket information för att säga att hon har primär epilepsi, alltså epilepsi som inte beror på nån annan sjukdom tex fel på levern som verkar vara en av de vanligaste orsakerna till EP hos hund.
Det andra som gör att man kan säga att det är primär EP är att strax innan Yris insjuknade så blev en halvbror till henne också sjuk. Tyvärr. Det tyder på att det ev. kan vara en ärftlig variant, alltså primär epilepsi.
Redan där bestämde jag mig för att inte låta para Yris för det som rekommenderas i avelsarbete är att inte avla på föräldrar, syskon, avkommor och halvsyskon till den drabbade hunden. För att få den här typen av epilepsi så tyder allt på att dessa gener måste komma från båda föräldrarna. Är det så så kan det ju vara lite bättre för rasen om än det är en klen tröst.

Just nu känns livet med hund rätt tufft först och främst för att min hund är sjuk. Sen vad det kan betyda för rasens skull. Den sista delen i min oro vill jag inte ens tänka på. Men jag måste trots allt påminna mig om att jag har LOVAT mina hundar att de ska få leva ett friskt och värdigt liv. Den dagen som de inte gör det då är det min skyldighet att hjälpa dom att slippa ett lidande.

PS Glömde en sak. Man är väl för sjutton inte så jävla dum att man ljuger om en sån allvarlig sjukdom som EP? Det finns tyvärr de som tycks tro det. Tragisk människa det där ;)

lördag 3 januari 2015

2015

Nytt år, 2015! Smakar på siffrorna, mmm. Blir nog ett bra år. Planer har vi i varje fall :)
2104 (återkommer med en "årskrönika") var på ett sätt också ett bra år. Men de sista dagarna innan årsskiftet så grusades mina framtidsplaner rejält!
Yris insjuknade i en icke botbar sjukdom som gör att hon tyvärr inte kan användas i min avel. Eller inte i avel alls. Hon kommer att kastreras. Givetvis kommer hon att bo kvar här hos oss. Hon är ju världens bästa valpfostrare. Vi hoppas kunna hålla sjukdomen i schack. Går inte det så får vi ta andra beslut :'(
Det gör så ont. Min älskade lilla Yra Pyra som skulle blivit en sån fin och bra valpmamma.


2105 kommer att bli ett spännande år.
Loppan kommer att paras på nästa löp. Hane? Inte bestämt än. Men vi ser fram emot en vår/sommar kull.
Walle och jag kommer att fortsätta vårt tävlande och siktar då förstås på uppflytt i brukset. Han kommer förmodligen att kastreras under året som kommer.
Har anmält till Nosework kurs som börjar i februari. Vilken hund som jag ska ha med på den det vet jag inte än. Yris eller Walle vi får se.
Vi kommer att fortsätta viltspårandet och siktar kanske på ett championat med åtminstone ett par hundar!
Mina hundar börja på bli några år allihop. Yris fyller 4, Loppan fyller 6, Walle fyller 7 och
Kungen fyller 11 i april. En kille som fortfarande är som en ungdom i både kropp och själ. Men jag vet ju att den tid som vi har kvar med honom ändå är en slags bonustid.
Kanske dags för en ny valp här så småningom....  Jag behöver en ny avelstik och så vill jag ju ha min jaktlabbe nån gång!! Vi får se!

Valparna då? De söker fortfarande nya hem. Under tiden tränar jag vidare med dom. Vi har varit på totohallen och tränat lite kontaktövningar med störningar. Gick rätt så bra. Men tänk att de betedde sig precis tvärtom mot vad jag trodde att de skulle göra. Underbara killar!
Sigge han behöver lite mera aktivering det ser man rätt tydligt. Han är också den som behöver träna passivitet. Hilding är en mera balanserad kille.
Sigge och jag tog en promenad runt fina Lillfjärden här om dagen. Flera hundmöten i skymningsljus det gick så bra. Han var verkligen duktig den lille killen. Nästa gång tar jag med mig Hilding på ensampromenad. Grabbarna får ta tid från de andra hundarna nu ett tag. För det måste ju läggas en bra grund hos dom båda.

Tjing!